Det kanske beror på att ingen av oss har samma pappa, alltså tre olika pappor och en mamma. Som tur är har vi världens bästa mamma, det säger visserligen alla men i vårt fall så är det sant. Men jag får skriva mer om morsan en annan gång.
Tillbaka till bror och syster. Jag var elva år när jag fick en lillebror. Kommer inte ihåg vad jag tänkte direkt men det var ju konstigt att man efter elva år innan var ensamt barn helt plötsligt. Jag vet inte vad Maxx säger men jag tror han såg upp till mig när han växte upp. Jag var nog en cool storebror som lärde honom att bygga lego, lyssna på bra musik och spela tv spel. När han väl kom upp i högstadiet så började han dock hitta sin egen stil och behövde inte sin bror lika mycket. Vid det laget hade jag dock flyttat hemifrån så det kändes helt ok.
1993 var året som syster Katarina föddes. Jag var femton då och var väl inte helt tillfreds med att jag skulle få ett till syskon. Men jag flyttade hemifrån två år senare så då var det ju skitsamma. Min flytt orsakade dock ett problem mellan syster och mig. Då vi inte växte upp tillsammans så upplevde jag henne mer som en bortskämd, jobbig liten snorunge för det mesta. Som tur är har hon haft Maxx som storebror också, vilket gör dom mer tighta med varandra än syster och mig. Detta har dock ändrats dom senaste åren, så jag och syster kommer faktiskt bra överens för det mesta. Även om jag ibland vill slita av mig armen bara så jag kan kasta den på henne.
Jag vet att jag aldrig säger det till dom, men efter min barn så är det mina syskon jag älskar mest i världen. Jag är äldst i syskonskaran och känner mig nog lite som en beskyddare. Trots att vi inte har samma pappa så har jag aldrig sett dom som halvsyskon. Dom är min bror och syster, inget annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar