Livet bakom trumsetet Del 2

"Äntligen den efterlängtade uppföljningen av en proffstrummis karriär" säger ni. Men ni får nöja er med mig.

Ok, vart var vi senast. Jo, just det, dags att börja högstadiet och slagverksskolan.

Min mor tyckte att om jag ska börja på en skola och lära mig spela trummor så borde jag ha nya trummor. Mina gamla skittrummor dög ju inte åt ett blivande proffs som mig. Trummorna köptes av någon kille i Örebro om jag förstått det hela rätt och var ett gult/orange Maxvin set. Maxvin är ett B-märke från 70-talet, men det var bättre en mitt tidigare trumset. Det var ett stort trumset med 4 hängpukor och en golvpuka. Cymbalmässigt var det fattigt. Bara en ride, en bra ride visserligen, men bara en cymbal alltså. En crash införskaffades inom kort och jag kunde börja dundra på. Vid den här tiden hade vi flyttat igen och jag hade trummorna på mitt rum där jag gladeligen väckte grannarna varje morgon. Vem gillar inte trummor på morgonen?

Slagverksskolan höll på för min del i 3 år. Det var inte bara trummor man fick lära sig spela utan alla möjliga slagverk. Marimba, congas och allt däri mellan. Man fick också lära sig att spela efter noter, vilket inte var det roligaste, jag ville ju bara spela trummor.
Skolan var också dyr och man fick inte mycket tid för pengarna. 20 minuter var lektionen. 40 minuter tog bussen dit. Kul va?

Nåväl, mina gulfula Maxvintrummor hängde med mig länge. Hade dock en längre period utan trummor då jag var upptagen med att starta familj. Trummor och lägenhet i Örebro går inte hand i hand direkt.
Dammade av trummorna ibland hemma hos mor och drog några fills uppe på vinden där dom stod.

2006 var året då jag äntligen skulle få riktigt bra trummor. Hade fått pengar i arv efter min farmor och började direkt tänka " Nytt trumset". Jag spatserade iväg till Musikbörsen och förklarade att jag skulle köpa trummor. På hyllorna i affären stod ett Yamaha-set som tilltalade mig. 10.000kr kostade det och vips var det köpt. Kände också att jag behövde nya cymbaler och passade på att köpa det med. Detta trumset används än idag. Det har utökats med ytterligare en golvpuka och flera cymbaler och låter fortfarande skitbra.

"Vad hände med mitt gamla Maxvin-set då?" undra ni säkert. Det klädde jag om och fixade till lite. Så nu är det både snyggt och låter hyfsat. Mitt Spider-Man set som jag kallar det, klädd i Spiderman tidningar.

 Mitt Yamaha-set, Stage Custom.

 

Mitt Spiderman-set.

Så var det med det. Undrar hur nästa trumset kommer att se ut. Blir fotfarande sugen när jag går in i musikaffären. Tur att min ekonomiska situation gör att jag inte kan köpa något, annars hade jag nog hela lägenheten full av trummor.

Nej, nu ska jag gå till tvättstugan istället. Rock on!

Livet bakom trumsetet Del 1

Mitt liv som trumslagare började när jag var fyra. Det säger min mamma i alla fall, hon säger att hon har kort på det. En liten Christoffer som bankar på leksakstrummor. Undrar hur länge dom höll?

De trummorna har jag inget minne av men jag minns mina först riktiga trummor. Jag var nog 10-11 år och vi bodde mitt ute på landet med närmaste granne några hundra meter bort. Den bästa miljö en hårt slående trummis kan ha.
Trumseten (ja, det var två) köptes av mina farbröder Tommy och Johnny för 400kr, om jag inte minns fel. I början hade vi trummorna i ett rum i huset. Rätt lyxigt faktiskt, ett rum som jag "bodde" i och ett rum för trummorna. Vet inte varför, kanske drev jag mor till vansinne med mitt spelande, men trumseten flyttades ut till ladan utanför huset. Den hade en skulle som var tom där trummorna sattes upp.
Här kommer dock problemet. Jag kunde inte ett skit om trummor. Och inte hade jag nån som kunde lära mig. Alltså, jag kunde spela...eller iallafall slå snabbt och hårt....eller iallafall klara en fyrtakt. Men jag visste inte hur man stämde trumskinnen, vilka reservdelar som behövdes för att laga en virveltrumma...shit, visste knappt hur trummorna skulle stå i förhållande till varandra. Men jag var lyckligt ovetande och även om jag knappast var den mest populäraste i skolan så var jag ju ändå den enda som kunde spela trummor.

Imorrn skriver jag mer om detta ämne. Då kommer vi in på ämne Slagverksskola och ett nytt trumset. Oooh..spännande...eller hur?

Byte av replokal....check

Jaha, mina vänner och bekanta, då vill jag upplysa om att bandet Unspoken har bytt replokal idag. Detta kommer nog göra att bandet slår igenom inom det snarast. Nåväl, personligen kommer jag kunna springa (eller snarare gå i lugn takt) till replokalen betydligt oftare och träna på trummorna då lokalen ligger i Markbacken.

Vad har hänt mer sen senast?
Var på bio igår med Kajsa och Carina. "Hur många lingon finns det i världen" var filmen. Den var bättre än jag trodde. Har annars svårt för svenska komedier.

I fredags bakade jag citronpaj, vilket inte händer för ofta. Det är skitagott men är lite bökigt att baka. Blir nog en liten bit ikväll....mmmmm.

Som sagt var så har vi i bandet bytt lokal. Lämnar vår gamla lokal vid resecentrum bakom oss, där vi har lirat de senaste åren. Kommer inte riktigt ihåg hur länge...men 5-6 år är det nog.
Har precis kommit hem från nya lokalen där jag plockat ihop mina trummor och provspelat för att checka ljudet. Det lät annorlunda men bra. Jag är nöjd.

Nu är det tv och sömn som gäller innan det är dags att gå till jobbet imorrn...igen.

Ha det så gött kamrater

Hej då replokalen....hej nya replokalen

Woohoo. Idag fick jag nyckel till nya replokalen. Glad blev jag.
Det blir inflytt i den senare i veckan...troligen.

Har även varit och repat idag, var dock asatrött och lite seg. Tränade in lite nytt material och det lät, efter ett tag, bra.

Nu är det sömn som gäller.

Må väl gott folk.

Mina syskon och jag

Det här är jag, min bror Maxx och min syster Katarina. Visst är vi lika varandra...eller kanske inte.
Det kanske beror på att ingen av oss har samma pappa, alltså tre olika pappor och en mamma. Som tur är har vi världens bästa mamma, det säger visserligen alla men i vårt fall så är det sant. Men jag får skriva mer om morsan en annan gång.

Tillbaka till bror och syster. Jag var elva år när jag fick en lillebror. Kommer inte ihåg vad jag tänkte direkt men det var ju konstigt att man efter elva år innan var ensamt barn helt plötsligt. Jag vet inte vad Maxx säger men jag tror han såg upp till mig när han växte upp. Jag var nog en cool storebror som lärde honom att bygga lego, lyssna på bra musik och spela tv spel. När han väl kom upp i högstadiet så började han dock hitta sin egen stil och behövde inte sin bror lika mycket. Vid det laget hade jag dock flyttat hemifrån så det kändes helt ok.

1993 var året som syster Katarina föddes. Jag var femton då och var väl inte helt tillfreds med att jag skulle få ett till syskon. Men jag flyttade hemifrån två år senare så då var det ju skitsamma. Min flytt orsakade dock ett problem mellan syster och mig. Då vi inte växte upp tillsammans så upplevde jag henne mer som en bortskämd, jobbig liten snorunge för det mesta. Som tur är har hon haft Maxx som storebror också, vilket gör dom mer tighta med varandra än syster och mig. Detta har dock ändrats dom senaste åren, så jag och syster kommer faktiskt bra överens för det mesta. Även om jag ibland vill slita av mig armen bara så jag kan kasta den på henne.

Jag vet att jag aldrig säger det till dom, men efter min barn så är det mina syskon jag älskar mest i världen. Jag är äldst i syskonskaran och känner mig nog lite som en beskyddare. Trots att vi inte har samma pappa så har jag aldrig sett dom som halvsyskon. Dom är min bror och syster, inget annat.

Hur gick det här till.....vad ska jag skriva nudå??

Jaha...och så har även jag en blogg...och någon dag ska jag väl komma på något att skriva om. Troligtvis blir det om familjen, musiken, trolleriet, jobbet, vänner och annat tjafs.

Ha det gött.